- The Black Cherry -

Körde nyss skiten ur mig på gymmet. 300 kalorier brända av 20 minuter på crosstrainer och en hel del övningar som får mig att gå jävligt konstigt. Mitt gym är sjukt bra för sitt pris men när det kommer till alla muskelknuttar som tävlar om att få visa upp sina muskler så vill jag bara garva. Hela tiden får man blickar som; "Kolla på mig? Ser du mig? I have these big muscles!". Men bryr jag mig? Fuck no! Dessutom är det vissa killar som kollar på mig konstant, så där ofta att de själva glömmer bort att träna. Ännu värre är den där killen som inte tränar alls för att han hela tiden måste se till att vara i samma träningsrum som mig. Och nej, det är fan inte smickrande. Den där pöjken förföljer mig. Från träningsrum till träningsrum, från träningsrum till omklädningrum och från omklädningrum till bussen. Han tar till och med samma buss som mig och när han ska gå av så ger han mig den där "Jag vill äta dig till middag" -blicken. Även fast jag slänger "om blickar kunde döda" - blickar så förstår han inte. Han lämnar mig inte i fred och jag undrar verkligen vad hans problem är! Vad fan ska jag göra? Ibland har jag bara sådan lust att be min pojkvän nita honom men samtidigt hatar jag folk som slåss, haha.  

Samtidigt som jag klagar på att jag har en jobbig beundrare på gymmet så dör söta små barn i Afrika av svält. Är inte det lite orättvist? Jag tror att barnen i Afrika hellre skulle vilja ha en jobbig beundrare på gymmet de tränar på. Vi som har det så jävla bra klagar så himla mycket, uppskattar ingenting och tror att allt ska vara precis som vi vill. Medan barnen i Afrika har insett att klagomål inte hjälper, uppskattar ett leende (vilket vi som i har det så jävla bra kollar snett över) och är glada om de ens får mat varje dag. "Nu ska jag sluta klaga på saker och ting, uppskatta livet mer" brukar det sägas men händer det någonsin? Jag kommer fortfarande klaga på att SL suger och att den där laxsoppan är asäcklig. Men det är bara för att jag kan göra det...jag har råd att göra det. Jag lever ett liv som tillåter mig att göra det.